Bengt 19 Jag seglade jorden runt

Jag seglade jorden runt innan min 20-årsdag.

Jag fyllde 19. Mina armédagar var över. Jag behövde inte vara våt, kall och eländig, stanna uppe hela natten eller sova under bar himmel längre.

Korpral 214 Lindvall, I-11 Växjö

Vad bjuder livet på nu? Jag hade registrerat mig på Karlshamns sjömansförmedling under våren 1959 och jag var redo för den stora världen, att gå till sjöss. Det gjorde jag och jag behövde aldrig sova under bar himmel igen.

Lastfartyg kom och lämnade hamnen varje dag. Skulle förmedlingen någonsin höra av sig? Det gjorde de, tidigt en lördagmorgon. "Det ligger ett fartyg i hamnen som behöver en motorelev. Vill du ta det jobbet?"

Vill jag? Ja, ja!

Det blev ett av mina unga livs galnaste morgnar. Jag sökte upp chefen på bensinstationen där jag arbetade. Jag pratade snabbt och övertygade honom snart om att låta mig lämna det jobbet, jag var på väg mot vidare horisonter.

Sedan blixtarrangerade jag för blodprov och ett doktorsintyg. Nu var jag laglig som sjöman. Jag hann även med en snabb körning till hamnen för att se skeppet från avstånd - hon såg större ut än de flesta, uppmuntrande. Min gamla bil stod snart i ett hörn av bakgården och jag tog en taxi till båten innan avgången klockan 13.

M/S Guayana under Sandöbron, 1959. Jag är där.

Fartyget M / S Guyana, byggt 1948 och registrerat i Sverige, var ett torrlastfartyg på 10 000 ton med ett besättning på 42. Den båten gick oftast på handeln mellan Europa och Sydamerika. Så blev det dock inte för mig.

Motorerna startade i Karlshmans hamn. Vi gled ut från kajen - och jag lämnade min hemort en gång till, den här gången för den längsta resan hittills, jag återvänder inte förrän ett helt år.

Den första resan var kort, till Stockholm dit jag anlände som sjöman!

Av ren slump så var min mor i Stockholm för en konferens. Hon bjöd mig på middag och ett besök på operan. Det var mitt första hamnbesök, kanske inte så traditonellt. Jag lärde mig senare om mer vanliga hamnbesöksupplevelser, utan mor.

Det var dags att lasta svenska produkter för export, men först ett besök på ett varv för den årliga kontrollen och bottenmålningen. Det varvet låg nära Umeå, omgivet av nordens enorma mörka skogar. Det var midsommar och solen må ha gått under horisonten vid midnatt men det blev aldrig mörkt.

Flera tjejer kom för att besöka båten under vårt varvsbesök. Några av dem stannade över natten. En tjej var fast besluten att ligga med hela besättningen innan hon lämnade igen. Jag vet säkert att hon inte lyckades med det för jag öppnade inte min dörr den natten.

I torrdocken utförde vi också mycket eget underhåll. Jag var beordrad att hjälpa till med att bygga om en dieselmotordriven brandpump längst ner i akterändan intill propelleraxeln.

.

Fartyg i torrdocka

Efter ett par dagar av mitt arbete var det dags att provköra. Den tände inte lätt. Slutligen bestämde jag mig för att ge mitt bästa. Jag tog en bra ställning, stödde mig mot ett hörn - och drog i veven med all min kraft. Motorn startade och kopplade ur startveven. Den svängde upp i en båge och slog mig i ansiktet strax under mitt vänstra öga.

Mina glasögon må ha varit splittersäkra, men de stod inte emot det slaget.

Jag vacklade tillbaka in i maskinrummet, händerna över mitt ansikte och med blod som rann ner på framsidan av skjortan. Andremaskinisten tog en titt och nästan svimmade i förskräckelse.

"Det är inget fel med mig, låt mig bara tvätta mitt ansikte." Sade jag, förmodligen i chock, då jag insåg att jag fortfarande kunde se.

Tja, glaset har kanske inte varit rent och nästa morgon hade vänstersidan av mitt ansikte svullnat upp och börjat blöda igen. Det innebar en resa till sjukhuset för att stämma blodet, plocka ut många glasskärvor och få mitt sår rengjort med jod och igensytt med några styng.

Det gjorde ont.

Ärret är fortfarande i mitt ansikte, men tyngdkraften har flyttat ner det cirka 15 millimeter på ca 60 år.

Flera av mina kamrater från Karlshamn var i trakterna som sommarelever. Jag mötte upp med barndomsvännen Per.  Det var midsommar och landskapet var fyllt av musik under denna årets längsta dag.

Jag fick låna en motorcykel från en av varvsarbetarna. Per och jag gav oss ut för uppleva midsommarglädjen. Vi stannade till på en Folkets Park. Jag dansade med en vacker tjej och hamnade nästan i slagsmål med en muskulös bondeson. Fel flicka, eller åtminstone fel pojkvän för min säkerhet. - "Kvickt nu, tillbaka på motorcykeln och vidare till nästa plats." Vi stannade uppe till långt efter soluppgången.

Så småningom flyttades den nymålade båten till Umeå hamn. Där lastades vi snart ner till vattenlinjen med tusentals ton svenska pappersprodukter.

Vår sista svenska hamn var Göteborg, porten till de stora haven, början och sluthamnen för så många sjöfarande. Jag köpte en ny radio - den stora världen behöver en god radiomottagare!

Denna bärbara radio hade också en inbyggd skivspelare, högst unik för sin tid.

Vi lämnade Sverige mitt i natten - ut mot Skarerack och vidare.
Jag stod på däck, helt fascinerad av stadens ljus som blev allt svagare när vi gick ut mot havet hela tiden medan min nya radio spelade några populära skivor om och om igen. Än idag när jag hör den musiken kan jag se mig själv tillbaka på däcket och se ljusen flyta förbi.

Sommarstormar kanske inte är lika hårda som vinterstormar men - där var min sjösjuka igen, av och på. Livets förbannelse? Jag har sedan tillbringat åratal till sjöss och blir fortfarande sjösjuk ibland.

Nu när vi var till sjöss så hade vi inte mer av det intressanta underhållsarbetet att göra. Maskineriet var i drift.

"När vi är på havet så gör vi rengöring" Dvs. maskinrummet och alla närliggande områden skulle tvättas rena.

Jag tilldelades en havsvattenslang och en borste för att rengöra toppen av bränsletankarna och rännorna på sidorna. Det hela låg ca en meter under maskinrumsgolvet. Dag efter dag blev jag genomsur av en gammal blandning av eldningsolja, fett och vatten.

Det var efter lunch en lördag och jag hade redan bytt till rena kläder för den fria eftermiddagen, som skulle börja om någon timma.

"Nej, jag kommer inte att gå dit och bli smutsig igen."

Jag, den lägsta av alla låga var uppkäftig.

- och etablerade mig som en helt lat och oduglig person.

Då blev det uppenbart för den Övermaskinist Nilsson att jag inte engagerade mig med den rätta entusiasmen. En stor fot på rätt ställe knuffade mig mot den våtaste, kallaste och mest illaluktande platsen alldeles intill ett par döda råttor.

Övermaskinisten Nilsson talade också om för mig i hög röst vad jag var värd - inte mycket - och jobbet var över för det veckoslutet.

Jag funderade över morgonens händelser resten av dagen. Den övriga maskinpersonalen lade till skrämmande berättleser om hur mitt framtida liv skulle kunna bli under de närmaste månaderna. Maskinist Nilsson var väl känd för sitt ganska intoleranta sätt att behandla underordnade.

Vad skulle jag göra? Jag hade minnen från min armédagar om vad som kan hända med odugliga unga män. På söndagseftermiddagen gick det upp för mig att jag inte kunde göra situationen mycket värre. Jag svalde hårt, glömde min stolthet och knackade på övermaskinistens dörr.

Han bemötte mig kallt, lyssnade på min ursäkt, men sade ingenting när jag lämnade.

Vad hade jag gjort? Jag gick tillbaka till min hytt med ånger i hjärtat.

Nästa morgon var mina rengöringsuppgifter begränsade till torrare områden ovanför golvet, mycket bättre. Några dagar senare lades skiftgången om. Jag blev beordrad att rapportera som skiftmaskinist på övermaskinistens skift. Jag darrade i knävecken när jag kom ner i maskinrummet till mitt första skift under honom. Till min förvåning så bemötte han mig vänligt och började instruera mig i mina förväntade uppgifter. Nu tog jag mina första steg på vägen att bli en skeppsmaskinist. Han tog mig under sina vingar och lärde mig många små knep på hur man bäst kör och underhåller maskiner, kunskaper som har stått mig väl i många år.

Däcks- och maskinpersonalen arbetade skift från 4 - 8, två gånger var 24e timme. Antingen började man när det var mörkt och gick av skiftet i dagsljus eller vice versa. Jag lärde mig att läsa mätarna, skriva en logg och övervaka maskinen som gick runt omkring mig. Mina soptunneturer “ovan däck” arrangerade jag så att de sammanföll med soluppgången eller solnedgången. Det var helt fanstastikt att stå på det öppna däcket med olika och varierande havsupplevelser runt omkring mig. I maskinrummet såg det alltid likadant ut, ibland rullar det mer, ibland mindre och ljuset är alltid i samma gulaktiga färg.

Två stora fartygsmotorer

Vi hade två lägvarviga (112 rpm) dieselmotorer och en mängd generatorer, pumpar, fläktar och annan hjälputrustning.

Bränsleoljan, Bunker C, var den billigaste och mycket smutsig. Bränslefiltret och brännoljeseparatorn måste rengöras varje timme. Några gånger blev det en kamp att hålla tillräckligt med rent bränsle i dagtankarna. Även den minsta extra tid med att ränsa en separator kunde låta den renade bränslenivån i dagtanken falla farligt nära det röda märket.

En nyrengjord DeLaval oljeseparator i montering.

Att kringgå filtren och köra med obehandlat bränsle skulle ha satt igen bränsleinsprutnigsmunstyckena totalt på bara några minuter. Jag lyckades något sätt alltid hålla mig ett steg före den så skräckfyllda “Low Fuel” varningen.

Några av mina sjömanskollegor var riktiga karaktärer.

Kocken hade smakat sin egen mat i alltför många år och var så rund om magen att han knappast kunde komma in och ut ur köket. Men han lagade utmärkt mat, alltid tillgänglig, varm vid måltiden och kall i kylskåpet vid alla timmar.

Den kalla maten i kylskåpet kunde ibland ha små fotspår på den. De bitarna rörde vi inte. Kackerlackorna som smugit in i kylskåpet blev så småningom kalla, rörde sig sakta och var lätta att plocka ut.

Våran steward var kär i kocken men det verkade som om han blev utkastad oftare än insläppt i kockens hytt.

Vår skeppsmaskinist led av verkan av för mycket dryck i alltför många år. Det fanns ingen alkohol att ha till havs. Det var allvarligt att dricka på jobbet till sjöss så då var han nykter. Det hindrade honom inte från att spendera hela tiden när vi var i hamn i en lång kontinuerlig berusning. Dessvärre åtog han sig också några ganska invecklade bränslepumpreparationer under en av dessa sessioner.

Insprutningspump för stor dieselmotr

Den gången gick det inte bra. Injektorerna sprutade het brännbar olja både här och där när en av huvudmaskinerna startades. Vi var tvungna att spender några timmar under halv kraft medan han renoverade en reservpump.

Min hyttkompanjon var en ung man från Finland av något tvivelaktigt karaktär. Vi var nästan lika stora och mina kläder kunde passa honom. Han gillade mina kläder och tog dem ett par gånger innan jag kommit till hytten när vi var i hamn. Jag var försiktig med att låsa min lådor eller så hade jag hade inga civila kläder för landbesök.

Han visade sig vara snabb att dra sin kniv var vi än var. Vi var alla överens om att han var gott sällskap på de mer riskfyllda platserna. Jag såg polisen anlända vid två tillfällen men vi hann försvinna i tid. Ingen av oss såg något polishäkte från insidan.

Vår första långa resa, utan landfall, var tre veckor lång, från Sverige till Rio de Janeiro, Brasilien.

Rio, föremål för många drömmar.

Det var en helt ny värld för mig. Vi hade våra radioapparater inställda på brasilianska stationer långt innan vi kom fram så våra öron var väl anpassade till Samba-musiken.

Vi var ankrade på redden för att byta passagerare. Vi hade 12 reguljära passagerarhytter, obligatoriska på lastfartyg i dessa dagar. Till stan fick vi åka med hjälp av en transporbåt. Det var en hamnarbetarestrejk i Rio de Janeiro den veckan så besöket drogs ut några dagar.

Trafiken i Rio var absolut utan någon ordning. De gamla, illaluktande och otroligt buckliga bilarna körde överallt. Alla flata ytor som kunde bära ett hjul användes. Om det var för många bilar på ena sida av gatan så lunde man alltid köra på den andra. Varför låta så mycket perfekta trottoarer vara underutnyttjade? Det finns plats för en bil där också. Fotgängarna rörde sig med största försiktighet.

Vi besökte världens vackraste kvinnor på Copacabana-stranden.

Nästa hamnbesök var Santos, Brasilien som vi nådde efter en kort 24 timmars resa. Det var den absoluta motsatsen till Rio de Janeiro, bara en annan stor industristad. Santos är  närmaste hamnen till Sao Paulo, bara 90 km norrut, då världens största stad med ca 12 miljoner innevånare.

Vi var där för att lossa papper och ta in en ny last av majs.

Sädessilos och fartyg

Ena sidan av hamnen var helt innesluten av sädessilos. Det verkade inte finnas något sätt för fotgängare att lämna området. Lastbilsportarna var mycket smala och fullt upptagna av enorma lastbilar.

Det fanns andra vägar ut. Många byggnader hade en bar med två dörrar, en på hamnsidanoch en på stadssidan. Några av dessa barer var inte bara barer som serverar sprit, de var också bordellos.

Bordello i Brasilien, ca 1955

När man kom in blev man mottagen av en värdinna som såg till att man fick sin första drink - gratis. Sedan uppmuntrades vi att titta runt och välja en favoritflicka. De var alla introducerade som "berömda att kunna allt” Som läsaren väl kan förstå, vid detta laget så blev det svårt för många att bara passera igenom. Etablissemanget var väl inte det bästa. De som hade valt vilken tjej och vilken sexakt som de föredrog kunde nu fortsätta i något av de många bås längs med väggarna i det stora rummet. De hade inga dörrar, bara en gardin som skydd mot insyn.

Vissa av oss betalade ett pris för dessa och andra konjugala besök under vår tid tillsammans. Flera besättningsmedlemmar ådrog sig en souvenirsjukdom, oftast gonorré. De var tvungna att se Förste styrman när symptomen visade sig några dager efter sista hamnbesöket. Han hade hand om penicillinförrådet och var auktoriserad att administrera "sju dagars kuren" med en tjock och smärtsam injektionsnål.

Montevideo, Uruguay, en nästan europeisk stad av falnad glans.

Vraket av det tyska fickslagskeppet Admiral Graf Spee var fortfarande i hamnen. Den sänktes av sitt eget besättning i december 1939.

Kryssaren Admiral Graf Spee när vi seglade runt den 
20 år senare, 1959

Det utbrända skrovet låg forfarande halvsjunket i hamnen. Lite trivia, det tog ytterligare 20 år innan det slutligen skrotades.

Vi såg en annan påminnelse om WW2, vraket av en B-17 Flying Fortress bomber från 379:e bombgruppen. Det låg fortfarande på en sandbank i hamnen och hade varit där sedan 1942.

Detta var den plats där mina framtrida sjöfartsäventyr kunde ha kommit till ända, för evigt.

Jag var tilldelad att slipa ventilerna på en livbåtsmotor. Det var ett bra jobb, jag fick vara utomhus på däcket ett par dagar . Efter det motorn var sammansatt igen så var det dags för en provkörning.

En typisk livbåtsövning.

Detta kombinerades med en "all hands" livbåtsträning. Livbåten sjösattes och vi klättrade ned med hjälp av repstegar. Motorn startade vid första försöket och gick jämnt och fint den här gången. Jag måste ha lärt mig något om hur man får ventilerna täta efter min brandpumpsäventyr i Sverige. Den här gången fick jag komplimanger om mitt goda arbete från övermaskinisten Nilsson..

Vi gjorde en stor runda runt omkring pansarbåtens skrov men kunde inte komma riktigt nära flygplansvraket. Vi körde i bottnen ett par gånger innan vi gav upp.

Besättningen återvände genom att klättra uppför repstegarna. Jag och en matros var kvar i livbåten för att rulla upp alla rep ordentligt efterhand som livbåten lyftes tillbaka till sin dyvert.

Vi använde två vinschar på fördeck. Operatörerna kunde inte se oss och fick instruktioner med handsignaler.

Inte bra.

Halvvägs upp så blev det ett missförstånd. En av vinschoperatörerna släppte lös sin kabel. Den ena änden av livbåten föll ner livbåten blev hängandes i luften från bara en lina. Vi var två i båten då, den andre mannen lyckades hoppa ur och blev stående på repstegen vid sidan av skrovet.

Jag var för långt ut och hade inte något alternativ, jag blev hängandes i ett rep, ca 15 meter över vatttnet. Jag funderade på att släppa repet, falla i vattnet och simma iväg. Det var inte en bra idé.

Det var ett klokt beslut att stanna eftersom allt löst i livbåten föll ur, årorna, dricksvattentanken och en myriad av andra lösa föremål. Alla på däck bevittnade det och hur livbåten långsamt gled ner på sin enda lina landade över alla det lösa grejorna i vattnet.

Jag hängde i min lina och kunde inget annat göra. Jag klättrade snart upp, tack snälla svenska armén för att ha givit mig nog arm och handstyrka för det, och var snart på däck igen, ordentligt omskakad. Alla var överens om att det inte hade gått väl för mig om jag fallit i vattnet.

Allt slutade väl och vi lyfte upp livbåten, fortfarande fäst vid de lösa wirarrna, och alla lösa föremål ut ur vattnet. Min chef, övermaskinisten, gick till sin hytt och kom tillbaka med en flaska Cognac.

"Ha en drink, detta gjorde du bra."

Nästa stopp var på andra sidan av La Plata flodsdeltat i Buenos Aires, Argentina.

På kajen i Buenos Aires, jag är killen till höger, under fören på båten..

Var vi i civilisationen igen? Nästan. Cigaretter var högt beskattade och vi kunde sälja våra tullfria cigaretter till bra priser. Eller, lite mer i detalj, man kunde betala för sig i baren med cigaretter.

Det fungerade bra till den eftermiddagen när hamnpolisen stoppade oss. Officeren som hade tagit in oss i vaktkuren skramlade hotande med sin kulsprutegevär - vi höll upp våra händer - och cigaretterna föll på golvet.

Han kom närmare, sparkade cigaretterna under en bänk och sade: 

"Ni är under arrest för smuggling".

Bengt Lindvall, den kriminelle?

Vi fick identifiera oss, blev fotograferade och tillsagda att aldrig smuggla tobak igen - "men om du gör det måste du lämna en limpa här."

Han behöll alla cigarettlimporna som låg under bänken. Vi var tvungna att betala för dryckerna med våra egna pengar den natten. Jag blev också kär i en av barflickorna i Buenos Aires, men det är för en annan berättelse.

Vi hade redan blivit informerade att vår båt var chartrad för några månader och vi skulle komma tillbaka till Sverige efter att ha seglat runt Cap of Good Hope, Afrika. Flygresor var fortfarande dyra och vi blev uppmuntrade att inte mönstra av och flyga hem på rederiets bekostnad. Jag skrev på att stanna för vår uppkommande jordenrunt segling.

Vi passerade Panamakanalen. Det blev en besvikelse för mig, jag var på skift och såg bara några ljus på natten, sedan var vi i Stilla havet.

Nästa stopp var Japan. Kulturschocken var total. Jag gick till ett Japansk famijebadhus med några av mina seglarkollegor. Där blev vi skrubbades ordentligt och väl rengjorda före doppet i det stora träkaret. Vi var inte ensamma, där var även japanska familjer, alla nakna.

Japanskt familjebadhus

En annan kväll tillbringade vi på en restaurang, betjänade av kimono-klädda unga damer som fyllde på våra sake flaskor i ett kör. Vi blev ordentilg onyktra och var tvungna att spendera några av våra hårt intjänade pengar på en taxi tillbaka till hamnen.

Vi stannade till för bunkring i Singapore innan vi seglade genom Malacca strait. Vi lämnade omkring midnatt och var snart i ganska hård sjö. Alla luftventilerna på bränsletankarna hade varit öppna när vi tog in olja. De var inte alla stängda när jag lämnade min hytt för att gå på skift klockan 03:45. Tankarna hade spottat bränsle och luft på däck hela natten. Däcket var väl smort med olja.

Jag tog några steg på däck - föll - och började glida mot relingen. Jag föll inte av däcket, jag spridde armarna och benen och stoppade vid relingen. Jag kröp vidare på alla fyra, väl inpyrd med bränsleolja.

Styrmannen blev chockad när han såg mig, det kommer snart att vara många fler som går över däck i mörkret. Han tände alla tillgängliga ljus och ringde upp besättningsutrymmet med intercom. I dåligt väder bukade vi ha ett guiderep över däck. Det repet var snart uppe och ingen annan slog omkull i oljan den natten. Jag fick dock gå tillbaka och byta kläder innan jag gick på mitt 04:00 skift.

Det var ett skrämmande äventyr. Jag har fortfarande mardrömmar om hur jag glider nerför däcket mot det svarta havet bortom.

En observation om segling i Indiska oceanen. Det är varmt. Bara några få av besättningens hytter hade luftkonditionering. Jag sov på en madrass under en tunn filt på däck många nätter. Den stjärnrika himmeln söder om ekvatorn var helt ny för mig. En av maskinisterna hade en stjärnkarta och lärde oss, nybörjare, att känna igen stjärnkonstellationerna på södra halvklotet.

Det var varmt i maskinrummet, så hett att vi var tvungna att vara försiktiga. 40 C runt motorerna, med några få platser långt över 50 C. Sådana temperaturer var inte att leka med. "Drick mycket limejuice och ät dina salttabletter", det är råd som har tjänat sjömän bra i 150 år.

Nästa stopp var Bombay i Indien, Bombay nu Mumbai.

Gatubild från Bombay

Smutsen, lukterna och det allmänna gatulivet var helt överväldigande för mig, en svensk tonåring.

Vi var tre tillsammans i stan. På en gata såg vi en barberare med sin pall. Vi kom överens om att det här var en bra stund att få håret klippt. Jag var först.

"Sätt dig."

Frisören öppnade sin låda med verktyg, gick klipp, klipp, klipp och mitt hår var färdigt.

“Nu skall jag bara raka dig runt öronen och nacken.”

Då hände det; - frisören rakade mig med säkra drag och - gjorde ett snabbt svep med rakkniven tills klingan rörde mitt adamsapple:

"Betala nu."

Det gjorde jag. Mina sjöfarande kollegor förlorade all smak för några flera barberaräventyr, de återände till båten lika oklippta som när de lämnat..

Förklaringen var enkel nog. Hade jag tagit tre steg bort från barberarens pall skulle jag ha försvunnit i mängden. Nuförtiden föredrar jag frisörer som klipper i ett rum.

Table Mountain och Capetown 

(Min bild från många årtionden senare)

Vi passerade Cape of Good Hope och gick sedan in i Kapstaden, Sydafrika. Visst är staden vacker. Vi åkte upp till Table Mountain med linbanan. Någon timma senare så vände vinden och ett tryckt plakat kom upp: "Linbanan är stängd för dagen." (!)

Ingen siren då, bara ett tryckt plakat.

Den skulle inte öppna tillbaka till staden förrän nästa dag. - Fast linbanan startade igen inom 20 minuter.

Apartheid var i full gång i Sydafrika då. Svarta behandlades absolut inte bra, även i våra oerfarna ögon.

Tung och svår att stoppa när den svänger.

En hamnarbetare kom i vägen för en tung, svängande, last. Han bröt armen och bitar av vitt ben stack ut genom huden nära handleden. Han skrek i smärta med sina lungors fulla styrka.

En tom plattform skickades ner. Där lades han ner med blodet rinnande från armen. Kranen lyfte stuvaren och satte ner honom på kajen. En vit man kom upp och lyfte den svarte hamnarbetaren upprätt med ett ordentilgt grepp i den goda armen.

Sedan sparkade den vita chefen den svarta mannen hårt i baken och drev honom mot utgången. Det sista jag såg från däck var att han gick bortåt, droppande blod ner på benet, över hans sko och på marken bakom honom.

Jag kunde inte tro mina ögon, Jag kunde inte påverka något. - Att låta en allvarligt skadad man bara gå iväg, blödande och med tårar av smärta.

Apartheid. Brist på medkänsla? Brist på mänskliga känslor?

Det tog ett par veckor att segla upp Afrikas västkust. Den lokala musiken på min lilla radio var verkligen annorlunda. Inte mycket västerländsk musik här. Vädret var relativt lugnt med lagom temperatur och vi njöt av vår fritid på däck.

När vi var i tropiska vatten hade vi en temporär pool byggd av plankor med presenningsväggar. Den fylldes med havsvatten varje morgon och tömdes igen varje kväll. Den stora volymen av vatten kunde skvalpa över i blåsigt väder och bli en fara för alla på däck.

Där bröt jag min fot.

Jag gjorde ett strängt förbjudet tre meters hopp ner poolen från övre däck i blåsigt väder. Båten rullad så hårt att poolen var inte rakt under mig längre när jag kom ner Jag nästan missade och gled ner på insidan av poolen. Skinnet på utsidan av mitt vänstra ben revs upp och blödde lite, men ännu värre, jag kunde inte gå. Det tog en stund men sedan gick det upp för mig at något hade hänt med min fot. Smärtan kom.

Jag blev förflyttad till min säng med smärtstillande medel från båtens medicinkabinett. Det blev ett par mycket obehagliga dagar i den mycket heta hytten inna vi kom i hamn för att bunkra i Las Palmas, Kanarieöarna.

Där behandlade en ung brittisk doktor på sjömanslasarettet "den dumma svenske sjömanen" precis rätt.

"Det är inget fel med min fot."

1940-tals röntgeninstallation

Röntgenmaskinen var gammal, så gammal att jag misstänkte att den fortfarande hade Dr. Röntgens signatur någonstans. Den gick av med med en rungande smäll och min bild var tagen.

Då kom jag ihåg, röntgenstrålning är farlig, man kan bli steriliserad. Då meddelade jag läkaren i en lugn (?) röst:

"Du har gjort mig steril, nu kan jag aldrig få några barn, tack vare dig och ditt tortyrredskap.."

Det tyckes inte ha skrämt honom. Några minuter senare så fick jag se en fortfarande våt, nyframkallad röntgenplåt. Doktorn pekade på några skuggor inte tycktes hänga tillsammans.

"Det är inte en röntgenplåt av min fot, det är någon annans, det finns inga brutna ben i min fot."

Tja, som du kanske förstår, jag gjorde inga nya vänner under detta lasarettbesöket.

Vad blev "Ung brittiska doktors hämnd på dum svensk sjöman"?

En stark och hållbar gipsning. Jag lämnade med gips långt över midjan. Med den kunde jag inte röra ena benet alls. Mina besättningsvänner som hade tillbringat sin väntetid med att dricka spanska Cervezas, fick en skrattparoxym när de såg mig. Men - hur kommer vi tillbaka till båten? "Vi kan inte få in dig i en taxi som du ser ut."

Peugeot 403 U8 (pickup) modellår 1958

De kom snart tillbaka med en förare som körde en liten Peugeot pickup truck. Jag blev upplagd på flaket. Mitt huvud nära förarens så vi kunde prata genom det öppna bakrutan.

Eftersom jag vet allt som finns att veta om bilar så talade jag om för ägaren vilken dåligt konstruerad fransk bil av låg kvalitet han körde ... Han kunde inte nå mig medan han körde men det blev annorlunda med det när vi kom fram till kajen.

Jag blev kvickt räddad från den ilske spanske chauffören och praktiskt taget kastad uppför landgången. Ombord stod den förnämnda mästarmekanikern. Han var i sitt vanliga tillstånd när vi var i hamn, full som en alika.

"Nej, inte kan du röra dig med den gipsningen, låt mig ta av den."

Det var några problem med de orden. Visst, delvis hade han rätt, gipset var löjligt stort för mina brutna ben i foten, men ändå - han var full, vad kunde han göra?

Ett skrämmande verktyg nära naket skinn.

Som en sann mästarmekaniker / snickare kom han snart tillbaka med en cirkelsåg. Han surrade med den ett par gånger och - efter att ha bekräftat att mina kollegor höll mig ordentligt fast, så fortsatte han att såga av all den extra gipsen från strax under mitt knä upp och runt min höft.

Inte en droppe blod spilldes.

Jag lugnade ner mig över natten efter det mina diverse smärtlindrande läkemedel slutat verka. Jag brukar normalt inte argumentera så intensivt med varken läkare eller bilförare.

För resten av resan tillbaka till Sverige var jag i “gnistens”. radiooperatörens, hytt och tränade på att skriva, skicka och lyssna på Morse-kod på skeppsradion. Jag kan fortfarande lite Morse-kod.

En Morse-nyckel

Nu var alla hyggliga mot mig och jag tror att jag blev något av maskinbesättningens favorit. Jag saknade min egen fria rörlighet och var förmodligen något påverkad av de smärtstillande medel som vår skeppsläkare gav mig. 

Jag blev aldrig kvarlämnad ombord vid något hamnbesök. Jag vägde bara ca 56 kg och det fanns många starka armar som kunde lyfta mig över trösklar och andra hinder om det behövdes. I detta tillstånd besökte jag flera barer och bordeller i Belgien, Holland och Tyskland innan vi återankom till Göteborg, 11 månader och 26 dagar efter avresan.

Mina sjöfarande dagar var över för denna gången. 

Nu var det också klart bekräftat i mitt sinne att jag var den dummaste och mest oinformerade personen på jorden. Jag hade sett och upplevt så mycket men jag visste och förstod ingenting.

Mina många mekaniska och andra livserfarenheter som jag fått under mitt år kom dock till god nytta senare. Jag reste hem till mor, men lämnade snart för en universitetsutbildning och en maskinteknisk examen.

Sedan dess har jag rest runt klotet några gånger till och arbetat i längre eller kortare perioder i 28 länder. Kanske var det bra att lära och uppleva ...

(Om bilderna: Några är mina egna, och några är stulna bilder från Internet.)

Toronto maj 2017

I min nästa blog är jag lite äldre, 26, och flyttade till Kanada.

http://attvaxaupp.blogspot.ca/2017/05/bengt-26-to-canada.html